kulisserna hade rämnat

Soldaterna gick med vapnen i hand. Blickarna riktade mot varje fönster, varje uppgång, in bland ruinerna. Kain stod i fönstret och betraktade dem. Han hade inget att frukta. I sin ficka hade han ett papper som gjorde honom oantastlig.

Kulisserna hade rämnat. Endast dess grundfundament stod fortfarande upp. Endast Hotell Oppenheimers högra sida hade blivit svedd.

Oppje hade blivit kallad till förhör, men släppts redan efter en dag. Kain hade inte hjälpt till, trots han hade kunnat. Oppje klarade sig själv gott nog.

Det intressanta fann han i hur barnen tittade på soldaterna. Demonerna hade kommit in i staden från stäppen. De hade förvandlats till män, trötta och smutsiga, rusiga jävlar som kunde gripa tag i kvinnor och dra in dem bland ruinerna. När de gick tillbaka in i solskenet låg hon gråtande kvar bland tegelstenarna. Det hade barnen sett förr. Det bekom dem inte. Vissa skyndade sig runt hörnet för att titta. Män som kom i soldaternas väg kunde dras i väg, föras in i svarta hål på lastbilarna. Om de kom tillbaka visste man inte. Sagorna man hade berättat för dem hade blivit verklighet.

Barnen flydde inte demonerna. Hos vissa kunde han till och med se beundran inför det samlade tåget av män med kulsprutor och gevär, beredda till anfall.

stigen mellan fälten

På väggarna i foajén hängde det tavlor. Medan Jan väntade på att Steffi skulle checka in en nyanländ gäst gick han från tavla till tavla. Kvalitén var skiftande.

En bild var på en stig som gick mellan två fält som såg ut som åkrar. En kvinna klädd i hucklen gick böjd bort mot solnedgången. Utöver kvinnan var tavlan människotom. Tavlan tycktes honom sorgsen. Kvinnan var så ensam och utsatt. I öster hade himlen stora mörka moln som täckte himlen. Handlade tavlan om döden? Var tanken kom ifrån visste han inte, men ändå kändes den sann.

- Gillar du tavlan?

Förskräckt vände han sig åt rösten. En medelålders man stod bredvid honom. Mannen var korrekt klädd i kavaj och skjorta, men utan slips.

- Åh ursäkta, sa Jan. Jag var helt försjunken i bilden. Den påminde mig om döden.

- Jaså, svarade mannen. Intressant tanke. Han gned sig om hakan medan han studerade tavlan. Så sa han: Mig påminner den om återfödelsen.

- På vilket sätt då?

- Kvinnan är livsskaparen. Utan henne kunde inte världen återuppstå.

- Nä det är sant, svarade Jan. Men även mannen behövs.

- Han finns där redan.

- Men åkrarna då? Ligger de i träda.

- Jag vet inte, svarade mannen. För mig är de de gåtfullaste. För den moderna människan är det en omöjlig tanke att åkrar kan ligga i träda. De blir onyttiga. Men för åkrarna är trädan till för att de ska återfå kraften att växa. För äldre tiders människor var det en naturlig tanke. Man såg mer cykliskt på livet. Den moderna människan ser endast vägen som leder uppåt eller neråt. Hon kan inte se att livet rör sig i en cirkel. En gång var platsen vi står på en stäpp. Människorna som bodde på den stäppen ägde kontakt med jorden. Sen blev den bebyggd och numera är minnet av stäppen borta. Man har till och med planterat träd utanför. Vi ser bara byggnationen och strävandet uppåt. Jag tror på cirkeln.

Jan såg sig om. Steffi höll på att göra sig i ordning.

-Ursäkta, sa han. Nu är det dags att börja mitt skifte. Du får ha en trevlig afton.

- Tack, svarade mannen. Han gick upp för den breda ektrappan, vars väggar också pryddes av tavlor.

matad

Febern hade lättat. Tröttheten låg som en koloss över honom. Han orkade ännu inte ta sig upp ur sängen. Köksan hade kommit upp med hönssoppa. En judinna, det hade han sett direkt. Han den store upptäcksresande hade matats av en judinna!

Han hade ynkligt protesterat. Förnärmad hade hon gått därifrån. Tio minuter hade hon kommit tillbaka. Förmodligen hade Herr Oppenheimer tvingat henne, förmodade han. Hon hade tålmodigt matat honom.

Herr Oppenheimer var en egensinnig karl, konstaterade Herr Dr. Karl Peters. För sitt verk i Afrika hade han blivit hjälteförklarade. Men Herr Oppenheimer hade inte gett honom ett ord av uppskattning. Istället hade han skickat honom är förbannad jude att mata honom när han var som sjukast.

Han var en man av karaktär, en man att respektera.

dagen kom

Barnet hade slutat dia. Det kröp längs golvet. Hon hade försökt att propsa, men till slut hade mjölken sinat.

Hon satt i hörnet på golvet vid eldstaden. Det var tid att gå. Hon visste det. Under den tid hon hade varit på härbärget hade hon tolererats. Två rikliga mål mat om dagen hade hon fått. Runt kindknotorna stramade inte längre huden åt. Minnet, av den molande hungervärken, känslan av uppgivelse och blicken längs horisonten medan hon långsamt vandrade fram, skrämde henne.

I kvällningen när dunklet i huset bredde ut sig, kände hon att han tittade på henne. Till en början hade hon trott att han velat ha henne igen. Men närmande hade han inte gjort. Själv hade hon inte vågat av rädsla för att väcka hans ilska. Den kom plötsligt och skrämde.

Ofta innan hon hade somnat hade hon tänkt på den stränge mannen som var fadern till hennes barn. Skulle han behandla det väl? Vad var han för någon? Hon fann inga svar.

I byn hade hon förblivit en främling. Ingen hade tagit kontakt med henne. De hade ständigt varit bortom hennes räckhåll.

Det var dags att gå. I gryningen skulle hon vandra iväg.

frågor om herr Oppenheimer

Steffi satt och tittade på skärmen när Jan kom in i vestibulen. Hon hälsade avslappnat och rensade alla sidorna hon varit inne på internet. Jan ställde sin axelremsväska på golvet bredvid kontorsstolen Steffi satt på.

- Det finns egentligen inget att berätta om dan, sa Steffi. Två har ännu inte checkat in. En ringde och sa att han är på väg. Den andre har inte hört av sig, men han har en garanterad bokning och  det blir 80 % av första natten. Fast det ordnar jag i morgon.

- Så det blir en lugn natt, konstaterade Jan.

- Lugna gäster verkar det vara, så det tror jag nog, svarade hon.

- Och herr Oppenheimer…

- Han har gått hem.

- Jag har fortfarande inte träffat honom.

- Det dröjer nog, småskrattade hon. Han är inte särskilt meddelsam.

-Nä, jag har förstått det. Hur är han egentligen?

- Han gör inte mycket väsen av sig, svarade hon.

segt

Jan satt bakom receptionsdisken och gäspade. Skuggorna hade vuxit fram ur hörnen och natten skulle bli lång. Det var hans första nattpass. Han hade tagit med sig en bok, men ännu ville han inte plocka fram den. Under kvällen hade han inte kunnat sova av spänning. Egentligen var det inget speciellt. Det var inga inbokade gäster kvar att checka in. Inga ungdomar som skulle festa. Nej det var bara att luta sig tillbaka och slappna av.

i sängen

Det är så kallt. Regnet mot fönsterblecket. Saknad av värme. Vinden i håret och savannens öppenhet.Karavanen stretade alltid framåt. Med piskan drev vi bärarna. Ingen kunde stoppa oss. Bergets med snökronan åsåg oss. Bevittnade vårat arbete.

Dr. Karl Peters låg gnyendes under täcket. Bokens grenar var nakna och himlen syntes.

Febern rev och härjade i hans kropp.

En man klädd i rött kommer mot mig. Han har en skål med mjölk och blod och piss. Jag erbjöds att dricka. Febern river i kroppen. Jag dricker. Kontraktet är förseglat. Idioten vet inte vad han skrivit på. Åh huvudvärken, smärtan i lederna.

Dr. Peters vrider och vänder sig under täcket. Ingen kommer för att ta hand om honom. Han är ensam.

Konferensen inleds om en vecka då ska han få upprättelse. Man skrattade åt honom. Järnkanslern såg inte nyttan i hans arbete. De reste och reste. Han och hans bror gav aldrig upp. Att kräla inför de löjliga hövdingarna, sitta med och se spektaklet och sen signerade de för fred och samarbete.

Ingen förstod vårt arbete. Men nu kommer vi få upprättelse och ära. Vi kommer att hyllas. Ingen kommer längre att skratta åt bröderna Peters.

tillbaka

Hon kom tillbaka när solen stod högt på himlen, gatorna stank från all skiten i gatorna. Hennes steg rörde upp damm. Svettpärlorna i pannan torkade hon bort med skjortärmen.

Under paltorna kunde Oppenheimer se att hon var gravid. Han förstod varför hon återvänt.

Dörren stod öppen. Hon behövde inte knacka. Han satt i sitt hörn och gnuggade sig om hakan. Ögonen var i skuggor. Hon gick fram till honom och förklarade att barnet var hans. Han sade åt henne att slå sig ner och vinkade till sig ett litet barn. Det var en liten tulta med magra kinder. En gris följde henne.

Ge henne mat, sa han och tultan gick fram till grytan som hängde över elden och hällde upp en skopa gryta på en trätallrik. Medan hon åt sade han inget.

Hon sköt ifrån sig tallriken och tultan tog den, slickade den ren och ställde den på pallen vid elden. Grisen gick fram och nosade på den. Fnyste och skuttade efter tultan.

Han diskuterade inte sannolikheten att barnet var hans med henne utan lät det vara sant. Han sade att hon fick stanna tills barnet slutat dia sen skulle han ta hand om det.

in genom porten

Jan fattade tag i porthandtaget och öppnade mödosamt porten.Han var vältränad, men den kändes ofantligt tung. Magen rörde sig oroligt. Hjärtat klappade erbarmligt. Innan hade han stått inför den slitna porten och läst skylten Hotell Oppenheimer. Det var något ödesmättat över byggnaden som han inte kom undan. Porten hade dragit honom mot sig utan att han ville. Viljan hade fattat tag i honom och han hade betvingats in i lokalen.

Foajén var rustik. Till höger var den mörka receptionsdisken. I receptionen var en svart trädörr som var stängd. Han förmodade att den gick in till kontoret eller lagret. Vid bortre sidan av receptionen gick den mattbeklädda trappan upp till de högre våningarna. Vid trappans fot var en glasdörr. Där inne var nog restaurangen.

Kvinnan i receptionen log mot honom. Det var välkomnande och värmande och inget tråkigt professionellt leende som fick honom att vilja vända. Han log tillbaka. Oron lämnade honom. Han var i hamn och visste det.

Samtalet var förvånansvärt kort. Han presenterade sig, lade cv:n på disken och berättade att han sökte jobb. Han var 20 år och studerade litteraturvetenskap och behövde ett extrajobb. Hon nickade och ögnade igenom cv:n utan att kommentera den. Ett ögonblick, sa hon och reste sig upp, tog cv:n och knackade på dörren. En harkling hördes och hon gick in. Dörren stängdes bakom henne.

Att dörren stängdes gjorde Jan förvånad. Han kunde ju snabbt hoppa över disken och stjäla pengarna som låg i kassaapparaten. Fast log han för sig själv, han skulle inte komma långt, då de hade alla hans uppgifter.

Hon kom tillbaka, dörren stängde hon nogsamt om sig och sade att han kunde komma nästa måndag klockan 14:00, så skulle han få gå bredvid och provjobba.

Det snabba svaret förbluffade honom. Han stod tvekande kvar och vägde på fötterna. Hon såg fodrande på honom. Det var dags att tacka, ta i hand och gå. Tackar så mycket, sade han och sträckte fram handen. Hon fattade den varmt och släppte den korrekt. Han sade adjö och gick ut. Dörren var lika tung nu som när han hade gått in. Tyngden, log han, var inte ödet som gav honom en sista varning utan bara en gammal port.

från stäppen

Vinden ven över stäppen. En kvinna gick insvept i sin sjal för att hindra vindens kyliga slag mot kinden. Vagnar for förbi, människor hon passerade såg inte på henne.

I kvällningen kom hon fram till byn och sökte sig ett husrum. Hon hade alltför få pengar för att betala för sig. Men hon hade sin kropp. Hon fann Oppenheimers hem och knackade på. Han släppte in henne och hon fick mat. Hon satte sig tyst en plats bort från de andra. Hon förstod inte vad de sa och hon åt sin stuvning, doppade det svarta brödet i fettet och kände värmen återvända.

När hon ätit färdigt sökte hon sig in i ett hörn och väntade.

Eldens sken dämpades och inga mer vedklampar lades på för att hålla den vid liv. Den glödde sig sakta till sömns. De som kunde betala tillräckligt lade sig på bänkarna och de andra där det fanns plats.

Snart ljöd snarkningar och kvinnan lade sig tillrätta. Men hon fick inte sova ännu. Oppenheimer kom och lade sig intill henne. Han drog upp kjolen på henne och de utförde akten under tystnad och snabbt. När han var färdig drog han sig bort. Hon torkade bort säden med kjolfållen och lade sig med ansiktet inåt väggen och somnade efter en stund.